utbildning | 1 juni 2009
Efter snart ett års idogt arbete är Imamutbildningsutredningen slutsatser klara. De går i korthet ut på att inte göra någonting.
Högskole- och forskningsminister Lars Leijonborg tillsatte utredningen förra året. Målet var att se över behovet av en statlig utbildning av muslimska imamer. Tanken var att en svensk utbildning skulle stoppa radikala och fundamentalistiska imamer från att få fotfäste i Sverige.
Men någon statlig utbildning av imamer blir det inte, om utredningen får sin vilja igenom:
- Det bästa regeringen kan göra är att ingenting göra, sammanfattar utredaren Erik Amnå sina slutsatser.
Orsaken till den passiva hållningen är både principiell och praktisk. Svenska staten ska vara konfessionsneutral och inte lägga sig i religiösa spörsmål. Att då särbehandla just muslimska själasörjare, riskerar att framstå som utpekande eller rent av stigmatiserande.
- Ett av skälen till att många muslimer har sökt sig hit är att de har flytt från en religiös stat. Därför vore det principiellt fel om den svenska staten skulle auktorisera vissa religiösa ledare, säger Erik Amnå.
De praktiska hinder en utbildning skulle ställas inför är också många. Muslimerna i Sverige är exempelvis långt ifrån någon enhetlig grupp och det skulle vara svårt att vinna legitimitet för exakt om slags utbildning som skulle erbjudas.
Utredningen har inte heller sett några verkliga incitament från Sveriges imamer att delta i en eventuell statlig undervisning. Ovilja att ta (studie)lån mot ränta är ytterligare ett problem i sammanhanget.
Den exakta siffran över aktiva imamer i Sverige är okänd. Utredningen räknar med att några hundra personer tjänstgör som imamer, de flesta har det som en ideell bisyssla. En majoritet är utbildade i något muslimskt land och har varit i Sverige i ett tiotal år. Trots att många har varit här länge visar en enkätundersökning utredning låtit göra att åtskilliga imamer saknar tillräckliga kunskaper i svenska språket, juridiken och samhällsorganisationen.
Sedan finns också flera imamer som kommer hit och verkar i Sverige under kortare tid. De är nästan alltid utbildade i Turkiet och hinner aldrig skaffa sig några djupare insikter i svenskt samhällsliv.
Utredningen säger att imamerna mycket väl kan behöva mer utbildning om svenska samhällsförhållanden. Men den menar att det inte är statens uppgift att tillhandahålla den utbildningen.
I stället föreslås att vidareutbildning av imamer och andra religiösa ledare får ske inom det befintliga utbildningssystemet, exempelvis sfi-undervisning eller samhällskunskap vid någon högskola eller universitet. På längre sikt kanske utbildningen utvecklas till något som liknar de pastoralinstitut som frikyrkorna bedriver i dag.
- Imamutbildningen får välja vilken väg den vill. Allt staten ska göra är att garantera likabehandling och ett jämlikt bemötande, säger Erik Amnå.
Ralph Hermansson
ralph.hermansson@riksdagen.se