Folk & Försvar | 18 januari 2009
Det är en falsk trygghet att tro att EU och Nato kan garantera säkerhetssituationen i Europa. Vår egen försvarsförmåga får inte glömmas bort, manar professor Wilhelm Agrell.
Det fem dagar långa kriget i Georgien i somras har ställt många gamla säkerhetspolitiska doktriner på huvudet. Wilhelm Agrell jämförde situationen före kriget i augusti med det sena 1970-talet och den avspänning som då rådde mellan väst och öst.
Den avspänningen bröst när Sovjet invaderade Afghanistan på juldagen 1979. Eftersom detta gick stick i stäv med vad som förväntades, förklarades invasionen bort med att ”det var ett undantag från regeln” och därför egentligen inte borde kunna inträffa. Samt, framför allt, att ”avspänningens fundament” fortfarande fanns kvar.
- Resonemangen lät ungefär som Tage Danielssons monolog om kärnkraftsolyckan i Harrisburg: det var så osannolikt att det knappt har hänt, sade Agrell när han talade under Folk & Försvars konferens i Sälen.
Situationen var likartad i Västeuropa förra året. Mellan året 1998 och 2003 skedde vad Agrell kallar ett säkerhetspolitiskt paradigmskifte med nya spelregler. Under dessa år ritades Europas säkerhetspolitiska karta om; EU och Nato utvidgades österut och krig inom gemenskapen kom att betraktas som en omöjlighet. Samtidigt monterades många nationella försvar ner. Krig som utrikespolitiskt medel föreföll mycket osannolikt.
- En konsekvens blev avveckling av den nationella försvarsstrukturen. Sverige var inbäddat i den alleuropeiska säkerhetsstrukturen om omgavs av en sköld av Natoländer.
Sedan inträffade krisen i Georgien. Och alla invanda tankemönster ställdes på huvudet. Rysslands gradvisa närmande till väst fick ett abrupt slut.
- De grundantaganden som styrt svensk säkerhetspolitik sedan början av 1990-talet ändrades plötsligt. Och vi upptäckte det först när det var för sent, sade Wilhelm Agrell.
EU:s agerande under Georgienkrisen imponerade inte på Agrell. EU växer snabbt och består mer och mer av olika nationella särintressen. Dess krishanterande förmåga är okänd och agerandet under Georgienkrisen var enligt Agrell ”katastrofalt illa skött”
- Den franske presidenten Sarkozy verkade mest intresserad av att knipa interna duktighetspoäng inom EU, som har en mycket introvert säkerhetspolitik.
Det är en falsk trygghet att förlita sig på EU eller Nato, menar Agrell. Och i Sverige som i väst i allmänhet tenderar vi att ständigt överskatta vår förmåga att förutse förändringar på säkerhetspolitikens område.
- Egen försvarsförmåga krävs fortfarande för att bli hjälpt av någon annan. Finland är ett land som aldrig på allvar har trott på idén om ett säkerhetspolitiskt paradigmskifte. Där har man behållit värnplikt och ett territoriellt försvar
I Sverige har nedbantningen av det egna försvaret inneburit att mycken kompetens har gått förlorad. Övergången från plikt till frivillighet tror Agrell kan resultera i minskad folklig förankring av försvaret.
- Det svenska försvaret har i dag ingen övningsverksamhet där man samarbetar med andra förband eller med civila myndigheter. Strukturerna saknas och kompetensen är borta, säger Wilhelm Agrell.
Ralph Hermansson
ralph.hermansson@riksdagen.se