För några år sedan gjorde jag en intervju för en affärstidning om ledarskap och rekrytering. Personen jag intervjuade var konsult vars jobb var att söka efter morgondagens toppchefer i näringslivet.
Han hade en mycket enkel analys när det gällde ledarskap. Han delade upp personer i företagsledningar i tre kategorier, a- b och c-personer. A-personer är de bästa i arbetslivet, väldigt energiska, med utmärkt självförtroende och som lyckas driva och förändra företag mest effektivt i önskvärd riktning.

På andra sidan av skalan är c-personer, de rakt motsatta, de som kör fast, inte får saker och ting gjorda och som har lågt självförtroende.
Rekryteringskonsulten menade att valet av chef var extremt viktigt för hela företaget. En a-person som chef är en dubbel vinstlott. A-personen är så säker i sig själv att han eller hon
ser till att resten av företagsledningen består av andra a-personer. Men en felrekrytering, så att en b-person blir ledare, är dubbel nitlott. För den personen är osäker och för att inte bli ifrågasatt ser han eller hon till att ha c-personer i sin närhet.

Analysen är som sagt tämligen förenklad och det gällde näringslivet. Men någonting ligger säkert i den även för politiskt ledarskap, som vi skriver om denna vecka, se sidorna 8 och 9.
Få chefsposter är lika komplexa som partiledarrollen. Personen är partiets ansikte utåt och ska samtidigt leda partiet inåt. Om partiet hamnar i rege-ringsställning blir chefskapet dubbelt, personen ska också leda regeringsarbetet.

Chefsrekrytering är också frågan för artikeln på motstående sida. Hur står det till med jämställdheten inom utredningsväsendet? Inget vidare om man räknar kvinnor kontra män på nyckelpositionerna.