Världen har förändrats i ett snabbt tempo på 20 år. Sovjetunionens fall och Europas enande banade väg för en omfattande EU-integration. Globalisering och ny teknik, inte minst nya medier, har krympt jorden.

Terrorattackerna den 11 september 2001 har förändrat vår syn på hotbilder. Den ekonomiska tillväxten i Kina och Indien, i kombination med att USA:s och Europas dominans över världsekonomin minskar, har skapat en värld med flera maktcentra.

Mitt i allt detta befinner sig svensk utrikespolitik. Man skulle kunna tro att den förändrats i grunden under dessa omtumlande årtionden. Men det stämmer inte, om man får tro några aktuella rapporter på området.

I en gemensam rapport från Utrikespolitiska institutet och tankesmedjan Fores har författarna Daniel Engström, Petter Hojem och Sarah Schulman gått igenom utrikesdeklarationerna under de senaste tio åren. 

De slår fast att värden som demokrati, folkrätt och mänskliga rättigheter fortsätter att prägla den svenska politiken. Synen på bistånd och frihandel ligger fast. Klimatfrågan ökar successivt i betydelse.

På den säkerhetspolitiska arenan går Sverige från neutralitetspolitik till europeisk solidaritet, och med tiden finns det en större beredskap att delta i Nato-ledda insatser.
Medan FN får en mindre vikt, blir EU alltmer centralt i svensk utrikespolitik.

En liknande utveckling kan man skönja i Natalie Lindqvists färska C-uppsats i statsvetenskap vid Linnéuniversitet. Hon har analyserat samtliga utrikespolitiska deklarationer från 1991 fram till vår tid.

Budskapet är tydligt: grundvalen i svensk utrikespolitik ligger fast. Ord som säkerhet, solidaritet och samförstånd går som en röd tråd. Idealet att svensk utrikespolitik ska vara trygg, aktiv och militärt alliansfri återkommer ständigt.

Den största förändringen märks i omvärldsanalysen, skriver hon: nya säkerhetshot som naturkatastrofer och terrorism har tagit plats. Dessutom tonar den förändrade inställningen till EU fram tydligt:

”Visserligen är stödet till EU starkt ända från början av undersökningsperioden, men detta stöd får betydligt mer långtgående konsekvenser bland annat genom inträdet i Nordic Battle Group och solidaritetsklausulen i Lissabonfördraget”.

Svenska FN-förbundet har gjort en specialstudie av hur FN-frågorna lyfts fram under 2000-talets utrikesdeklarationer. Resultatet är tydligt – referenserna till Förenta Nationerna blir färre och färre.

I 2003 års deklaration diskuterar dåvarande utrikesminister Anna Lindh reformer av FN-systemet, nedrustningsfrågan ur ett FN-perspektiv, millenniemålen och övervakningen av Iraks massförstörelsevapen. Sammanlagt nämns FN 32 gånger.

Efter regeringsskiftet 2006 flyttas fokus från FN till frågor som rör EU, skriver Svenska FN-förbundet. Utrikesdeklarationen 2010 nämner FN endast 10 gånger. Betoningen här ligger på Cypernfrågan, FN-reformer och på ett starkare samarbete mellan FN och EU.

”Det är bara genom en stark och målmedveten Europeisk union som våra gemensamma värden och intressen kan forma en bättre värld”, sade nu Carl Bildt.