Pumplagen, som beskrivs på sidan3, var ett sätt för politikerna att skynda på utvecklingen av alternativa drivmedel genom att öka utbudet. Med subventioner, miljöbilspremier och slopade trängselskatter har man samtidigt ökat efterfrågan.

Jag och min familj följde politikernas och industrins vinkar. Det i särklass bästa för miljösamvetet var en bil som går på biogas. Biogasen är en produkt som bildas från reningsverk, kobajs och komposter. En högaktiv drivhusgas som i stället för att sippra ut i atmosfären kan användas till att driva bilar.

Kan det bli bättre?

I början, för tre år sedan, njöt vi av vår gasbil. Men sedan dess har det ekonomiska signalsystemet fallerat. Konsumenterna har gjort som de ska. Efterfrågan på biogas har ökat enormt. Men utbudet i Stockholmsområdet har stått stilla.

För det mesta när jag kommer till ett tankställe är gasen slut. Vi har blivit många som irrar runt på jakt efter en mack som råkar ha gas kvar.
Om gasen är slut får jag gå över till den fossila bensinen. Men tanken i bilen är på 13 liter, ungefär som en tank för en moped (ser du någon som småduttar med bensin på macken är det troligen jag eller någon annan stackare med gasbil).

Numera kör jag mest på mopedtanken, korta sträckor innan tanken åter ska fyllas, eller tröstlösa omvägar i jakt på biogas. Jag har mot min vilja blivit en miljöbov.

Mitt evinnerliga tankande skulle kunna vara ett lyxproblem. Men sett i ljuset av att världen har enats om ett tvågradersmål för klimatförändringarna är det inte det.

Pumplagen har enligt trafikutskottet inte lett till någon mackdöd, vilket många har hävdat. Men den har heller inte lett till tillräckligt med gaspumpar, i alla fall inte i Stockholmsområdet.