På 1970-talet minskade klyftorna och gjorde Sverige och de andra nordiska länderna till de mest ekonomiskt jämställda i hela världen. Kvinnornas intåg på arbetsmarknaden och den utbyggda välfärden bidrog till detta, liksom den progressiva beskattningen.

Aldrig tidigare har skillnaden mellan de med de lägsta och de högsta inkomsterna varit så lågt som kring 1980. Då var Sverige som mest ekonomiskt jämlikt. Klyftorna ökade sedan mycket svagt under 1980-talet och både steg och sjönk under 1990-talet.

Men under en följd av år går nu utvecklingen åt andra hållet, enligt SCB, som regelbundet mäter den ekonomiska standarden för hushållen räknat i fasta priser.
Sedan millennieskiftet har inkomstspridningen ökat sakta men säkert. Orsaken ligger bland annat i att fler har blivit arbetslösa, och att fler invandrare har svårt att försörja sig i  Sverige. Många unga människor och svenskar med utländsk bakgrund har särskilt svårt att få fäste i samhället.

Men den främsta orsaken till att klyftorna ökar är att de som haft de högsta inkomsterna snabbt fått det ännu bättre. Stigande fastighetspriser och en snabb börsuppgång har mångdubblat antalet miljonärer i landet.

Den ojämna fördelningen av kapitalvinsterna påverkar i hög grad inkomstspridningen. Men spridningen har ökat även om man bortser från kapitalvinster.

Fortfarande tillhör Sverige och de andra nordiska länderna de länder i världen där klyftorna mellan fattiga och rika är som allra minst. Men inkomstskillnaderna ökar i hela västvärlden, och Sverige utgör inget undantag.

Genom att dela upp befolkningen i tio olika tiondelar kan man få en bild av vilken ekonomisk utveckling olika inkomstgrupper haft under senare år. Av grafiken här intill framgår det att även den fattigaste tiondelen haft en positiv utveckling fram till 2007, då kurvan börjar peka brant nedåt. I denna tiondel ingår svenskar som har mycket låg inkomst eller saknar inkomst.

Statistiken visar också att graden fattigdom i Sverige alltmer präglas av vilken etnisk bakgrund du har. Mest sårbara är de som räknas in i kategorin utomeuropeiska invandrare som har stannat kortare tid i Sverige än tio år. Enligt SCB:s siffror räknas 60 procent av denna grupp som fattiga (definierat som mindre än 60 procent av medianinkomsten).

För den allra rikaste tiondelen sker det snabbaste rycket under perioden 2005–2006, det vill säga innan de borgerliga partierna tog makten i landet.

– Tillväxten under dessa år i mitten av 2000-talet har haft en väldigt stor inverkan för de högsta grupperna, säger Hans Heggeman, statistiker vid SCB.

Under mandatperioden 2002–2006 – Göran Perssons andra period – hade alla inkomstgrupper en jämn inkomstutveckling, även om de rikaste drog ifrån rejält.

Under perioden 2006-2010 – Fredrik Reinfeldts första mandatperiod – fortsatte de allra flesta grupper att stadigt öka. Skillnaden var att ju fattigare man var, desto lägre inkomstutveckling fick man.

Undantaget här är de allra rikaste 10 procenten av befolkningen, som inte haft riktigt samma procentuella utveckling under perioden som de grupper som tjänade lite mindre.

Sammanfattningsvis ger detta en bild av att Sverige har fortfarande relativt små skillnader jämfört med andra västeuropeiska länder. Men skillnaderna ökar sakta, de fattigaste halkar efter och de rikaste drar ifrån.

När Riksdag & Departement tillsammans med Sifo för snart två år sedan genomförde en opinionsundersökning om hur svenska folket ser på ökade inkomstskillnader stod det klart att nio av tio svenskar säger nej till större klyftor. Hälften av de tillfrågade svarade att de ekonomiska skillnaderna bör minska mellan dem som arbetar och dem som är pensionärer, arbetslösa eller sjukskrivna. En liknande bild tonar fram i andra undersökningar.

Men ändå ökar klyftorna i Sverige. Varför?
Frågan går till Stefan Svallfors, välfärdsforskare och professor i sociologi vid Umeå universitet
– Till stor del handlar det om processer som ligger utanför politiken. Globaliseringen är en sådan utveckling. Svenska politiker bestämmer ju exempelvis inte hur höga inkomster folk kan ha. Samtidigt finns det ju inget ödesbundet i allt som sker. Ekonomiska klyftor har också att göra med hur samhället utformas och organiseras.
Det svenska samhället kan leva med ökade skillnader, säger Stefan Svallfors, men han är ändå oroad av utvecklingen

– Det finns mycket forskning som visar på att ökade klyftor kan leda till sociala problem, inte minst när det gäller ohälsa.