Den manliga dominansen inom regeringens utredningsväsende är påtaglig. Drygt 65 procent av samtliga ordföranden i statliga kommittéer är män. Även bland ledamöter och sakkunniga är en majoritet män. Däremot dominerar kvinnorna bland sekreterarna.

Men variationerna mellan departementen är stora. Starkast ställning har manliga kommittéordförande på utrikesdepartementet och finansdepartementet där 85 procent är män och 15 kvinnor. En siffra som dessutom har blivit ojämnare jämfört med 2008.
Försvarsdepartementet är en annan manlig bastion. Där är sju av tio utredningsordföranden män.

Ett departement uppvisar en kraftig kvinnlig överrepresentation – kulturdepartementet, där hela 86 procent av ordförandena är kvinnor.
Chef för integrations- och jämställdhetsdepartementet är Nyamko Sabuni (FP). Hon brukar betona att hon inte är feminist. Däremot basar hon över ett departement där en majoritet av utredarna, även på ordförandeposterna, är just kvinnor.

Vi har alltså en finansminister som är uttalad feminist men som huvudsakligen väljer män till sina utredningar och en integrations- och jämställdhetsminister som inte är feminist, men som mest anlitar kvinnliga utredare.

En annan minister som brukar bekänna sig åt feminismen, jordbruksminister Eskil Erlandsson, styr över ett departement som kraftigt domineras av manliga kommittéordföranden men där de kvinnliga sekreterarna utgör en majoritet.

Socialminister Göran Hägglund brukar vinnlägga sig om att ta avstånd från feminismen. Men könssammansättningen på hans utredningar vittnar om raka motsatsen: i socialdepartementet utredningar tillsätts exakt lika många kvinnor som män. Till och med på ordförandeposterna är det jämnt så det förslår: 53 procent kvinnor och 47 procent män.

Ska alltså slutsatsen bli att en feministisk minister tenderar att anställa i huvudsak män, i synnerhet på de högra tjänsterna, medan en icke-feministisk minister agerar mycket mer jämställt vid rekryteringen av medarbetare i en utredning?

Christina Bergqvist, docent i statskunskap vid Uppsala universitet, anser att den slutsatsen kan vara något djärv. Däremot, menar hon, råder det inget tvivel om att uppdelningen fortfarande står mellan ”mjuka” och ”hårda” frågor, mellan typiskt manliga och typiskt kvinnliga områden.

– Det är knappast en slump att kulturdepartementet har en majoritet av kvinnliga ordföranden. Det följer ett klassiskt mönster som har funnits genom tiderna.
Den sneda könsfördelningen på vissa tyngre departement tycker hon är förvånande med tanke på att departementen uttryckligen är ålagda att beakta just den aspekten.
– Det verkar inte ha skett här. En fråga som exempelvis könsfördelningen av kommittéordförande kan lätt falla mellan stolarna och man går tillbaka till gamla invanda mönster, säger Christina Bergqvist.

En lösning kan vara kvotering. Så sker till exempel inom det norska utredningsväsendet. Men så långt är Christina Bergqvist osäker på om man behöver gå i Sverige.
– De frivilliga jämställdhetsåtgärderna tycker jag ändå i stort sett har fun-gerat bra, även om målet om 50–50 inte har nåtts än. För att nå målet krävs att åtgärderna följs upp.
Kvinnornas marsch in i det statliga utredningsväsendet tog fart på allvar i slutet av 1980- och början 1990-talen. Dessförinnan var antalet kvinnor på dessa poster extremt lätträknade.

Se grafik departement för departement i papperstidningen av Riksdag &, Departement nr 9/2010.