Under min barndom gick så gott som alla barn i bostadsområdet i samma skola. Det var självklart. De få som gick i en annan skola betraktades som konstiga.

Sedan dess har mycket hänt i skolpolitiken. Friskolor och valfrihetsreformen gör att barn själva, eller med föräldrarnas hjälp, transporterar sig både kilometer och mil mellan skola och bostad.

Många föräldrar och barn lägger ned mycket tid och arbete för att hitta den ”bästa” skolan. Det är besök, samtal med lärare och rektorer, och en massa pappersarbete för att barnen ska hamna i rätt kö.

Själv är jag väldigt nöjd. Mina barn trivs bra. Två går i friskola och en går i kommunal skola, men i grannkommunen.

Mina barn har sannolikt fått en bättre skolgång tack vare möjligheten att kunna välja skola och tack vare möjligheten att starta friskolor.
Men, som framgår av mittartikeln i detta nummer, riskerar föräldrar som inte är aktiva att deras barn hamnar i en skola där bostadsområdets lågpresterande elever går medan övriga elever väljer andra skolor.

Några forskare menar att valfriheten, sett som helhet, är en förklaring till att svenska elever presterar sämre jämfört med elever från andra länder.

Förra numret av Riksdag &, Departement handlade också om skolan. Det var Lagrådet som var kritiskt till den nya skollagen. Nyheten blev uppmärksammad i många andra medier.

Lagrådet fortsätter att kritisera lagstiftningsarbetet. Denna gång är det miljölagar som får bakläxa. Juristerna i Lagrådet kommer även framöver att ha mycket att göra.

Enligt regeringens planering ska drygt 70 propositioner läggas fram till riksdagen för behandling och beslut denna riksdagsperiod.