Myndigheten har granskat om denna typ av kombinerad statlig, regional och kommunal finansiering har varit effektiv, det vill säga om man får så mycket infrastruktur som möjligt för pengarna.

Granskningen visar att medfinansiering inte alls är något rationellt sätt att finansiera infrastruktur överhuvudtaget. Den totala prislappen på projektet riskerar dessutom att bli högre än om det hade varit en rak statlig finansiering.

En viktig slutsats i granskningen är att medfinansiering påverkar prioritetsordningen av vilken väg eller järnväg som byggs. Det är därför inte är säkert att det är de mest angelägna investeringarna för samhället som helhet som blir av. Det är också otydligt vilka spelregler som gäller.

Enligt Riksrevisionen är det viktigt att alla intressenter behandlas lika och att processen är öppen, vilket fallet inte är idag.

Riksrevisionen anser att systemet medför att chansen att få statliga investeringspengar till den egna regionen minskar om man avstår från att lämna bidrag. På detta sätt blir det enligt Riksrevisionen i praktiken inte frivilligt att bidra till trafikinvesteringar.

Granskningen visar överlag att det blir otydliga spelregler i relationerna mellan kommun och stat samt att den samhällsekonomiska nyttan i investeringarna minskar.

Riksrevisionen rekommenderar regeringen att låta investeringarnas samhällsnytta vara det som styr vilka vägar och järnvägar som ska byggas i framtiden. Medborgarna får då den bästa användningen av sina skattepengar. Om de statliga medlen till vägar och järnvägar behöver utökas bör man generellt se över skatterna inom trafikområdet. I sin rekommendation till regeringen föreslår Riksrevisionen också att regeringen ska överväga att utreda effektivt utformade och likformiga brukaravgifter

”På så sätt får man mer pengar på ett transparent och rättvist sätt utan att staten behöver ge sig in i alltför många förhandlingar med kommunerna, vilket riskerar att skapa en oklarhet om rollfördelningen i svensk infrastruktur” skriver riksrevisor Claes Norgren.