Undan för undan har andelen elever som fortsätter på gymnasiet ökat. Nu är siffran nästan 99 procent, vilket gör att gymnasieskolan i praktiken uppfattas som en obligatorisk och inte en frivillig skolform, vilket den formellt fortfarande är.

Resultatet visar sig tre år senare: 31 procent av gymnasieeleverna saknar ett slutbetyg efter tre års studier.

Samtidigt som nästan varenda grundskoleelev fortsätter på gymnasiet, är inte alla behöriga. Varje år lämnar mellan 11 och 12 procent av grundskoleeleverna sina studier utan fullständiga betyg. För den gruppen elever fanns tidigare individuella programmet.

Sedan i höstas, i den nya gymnasieskolan, erbjuds de i stället ett av fem så kallade introduktionsprogram, utformade efter vilka ämnen denna grupp elever behöver komplettera för att uppnå godkänd grundskolenivå. Tanken är att dessa program ska göra eleverna behöriga till något av de nationella programmen inom den ordinarie gymnasieskolan.

Christina Sandström, enhetschef vid Skolverket, drar slutsatsen att gymnasieskolan inte klarar sitt uppdrag när antalet avhopp är så stort som det är.

– Så himla svårt är trots allt inte gymnasiet. Men skolan i dag har blivit en sådan väldig marknad, man lockar till exempel elever med att skänka bort datorer. Många som hamnar fel har svårt att byta program eftersom de är så olika utformade, säger hon.

Lösningen, menar Christina Sandström, skulle kunna vara att göra gymnasiet obligatoriskt. När närmare 99 procent av grundskoleeleverna fortsätter på gymnasiet är det i praktiken redan ett obligatorium.

– Man kan verkligen undra varför gymnasieskolan är frivillig. Utan den utbildningen har man inte mycket till chans på arbetsmarknaden. Om den vore obligatorisk skulle det dessutom inte gå att hoppa av som i dag.

Den nya gymnasiereformen tror hon kan ha en viss effekt på avhoppen.

– Dels kommer förkunskaperna att skärpas, dels blir det lättare att byta skola eller program eftersom det inte kommer att finnas lika många att välja på som tidigare. Med en mer enhetlig skola finns i alla fall chansen att färre hoppar av, säger Christina Sandström.

Regeringen är däremot skeptiskt inställd till idén om att göra gymnasieskolan obligatorisk. Bertil Östberg, statssekreterare vid utbildningsdepartementet, tror inte att det skulle innebära en lösning.

– Redan i dag har vi stora problem med skolk på gymnasiet. Jag tror inte problemen skulle bli mindre med tvingande regler och jag tror inte heller att det skulle leda till bättre resultat, säger han.

Det faktum att nästan varenda grundskoleelev i dag går vidare till gymnasiet, oavsett intresse eller förutsättningar, innebär också att många elever som är skoltrötta, allmänt omotiverade eller helt enkelt saknar förutsättningar att tillgodogöra sig utbildningen börjar på gymnasiet. Att avhoppen därför är så många borde inte vara så förvånande.

På 1980-talet fortsatte omkring 85 procent direkt på gymnasiet. Den som var skoltrött kunde då ta ett sabbatsår och kanske arbeta för att senare komplettera sina studier. Den vägen, menar Bertil Östberg, är stängd i dag.

– Det finns ingen arbetsmarknad för den som bara har grundskoleutbildning. Det viktiga är att sätta in insatser tidigt för dem med problem. Redan på lågstadiet kan det behövas extraundervisning i matematik. Då finns chansen att eleverna kommer mer förberedda till gymnasiet, säger han.

Men är det inte ett systemfel när nästan var tredje gymnasieelev lämnar utbildningen utan slutbetyg?

– Absolut. Hela gymnasiereformens syfte är att öka genomströmningen och få fler att klara gymnasieskolan, säger Bertil Österberg.

Han pekar bland annat på de fem olika introduktionsprogrammen för dem som inte klarar grundskolan. Där ska elever kunna erbjudas mindre teoretisk utbildning och mer praktisk. Dessutom ska matematikundervisningen bättre anpassas efter olika inriktningar och på så sätt göras mer relevant. Rätten till särskilt stöd i vissa ämnen stärks också.

Med alla dessa och andra åtgärder är förhoppningen att fler ska klara sina gymnasiestudier. Eftersom hela reformen startade i höstas lär det dröja några år innan effekterna syns.

– Jag tror vi kommer att se en effekt om kanske tre år eller så. År 2014 borde det vara lite fler som klarar gymnasiet, säger Bertil Östberg.