I överenskommelsen ingår att Sverige förbinder sig att köpa produkter från eller investera i Schweiz för motsvarande summa. Men hur går köpen till och exakt vad ska vi köpa? För 22 miljarder får man väldigt mycket Gruyèreost.

Än är det långt ifrån säkert att affären med Schweiz verkligen blir av. Först ska landets parlament ge klartecken och dessutom kan en folkomröstning sätta krokben för överenskommelsen. Men om flygplansinköpet ändå blir verklighet kommer alltså Sverige att förbinda sig att köpa schweiziska produkter och tjänster för samma summa som vi säljer flygplanen för.

Fenomenet kallas motköp eller offset och tillämpas företrädesvis när det gäller just försvarsmateriel och när summan överstiger 100 miljoner kronor. Inte sällan ingår i sådana affärer också att delar av produktionen förläggs till köparlandet, för att där öka den tekniska kompetensen.

Motköp har använts vid flera tillfällen tidigare, exempelvis när Sydafrika köpte Jasplan i slutet av 90-talet. Den gången var överenskommelsen att fram till i år, 2011, investera och importera för hela 70 miljarder kronor – fyra gånger mer än vad själva flygplansaffären kostade.

Nils Resare är författare och journalist. Han har skrivit boken ”Mutor, makt och bistånd” där han granskar Jasaffären med Sydafrika och han är övertygad om att motköpen inte kommer i närheten av de utlovade 70 miljarder kronorna. Någon officiell statistik finns inte att tillgå, där gäller affärssekretess.

– Den stora skandalen är att man tillät dessa motköp utan någon som helst insyn. Jag tycker att det borde vara ett politiskt krav från Sverige att affärerna sker öppet. Annars är risken för korruption stor, vilket vi sett exempel på i just Sydafrika, säger han.

Hur köpen och investeringarna sedan ska registreras och administreras är en vetenskap i sig. Och uppfinningsrikedomen i vad som ska räknas som motköp är imponerande. I affären med Sydafrika, exempelvis, räknas inte bara den svenska utan hela den skandinaviska turismen in som en del i affären. Varje skandinavisk turist som besöker landet beräknas motsvara en viss summa i jätteaffären och blir avprickad vid ankomsten.

Ett uppenbart problem med motköp i allmänhet är att de hämmar den fria marknaden och att de bär planekonomiska drag. Kritikerna menar att motköp innebär en tvångströja på ekonomin. Den nu aktuella affären med Schweiz leder till att vi förlorar friheten att välja en krämig italiensk Gorgonzola utan i stället hänvisas till en hård Gruyère, oavsett hur efterfrågan och preferenser ser ut i Sverige.

Resonemanget om ost är förvisso något förenklat, men det visar ändå på att de marknadskrafter och den fria konkurrens som andra institutioner ägnar stor möda åt att bygga upp och vårda, slås i spillror när en motköpsaffär blir aktuell.

Kritiker mot denna ordning, dit hör exempelvis EU-kommissionen och riksdagens försvarsutskott, brukar påpeka att utöver att motköp innebär att konkurrensen snedvrids, så är risken också stor att det land som köper produkterna i själva verket är mer intresserade av själva motköpet i sig än av det materiel de köper.
Företrädare för Schweiz regering framhöll exempelvis att Jasplanet kanske inte var det mest avancerade alternativet men att priset var bra.

I Sverige skrev försvarsutskottet redan för tre år sedan att motköp i längden bör avskaffas, men att man ändå ”noga bör överväga eventuella beslut om utfasning” eftersom för Sverige, som är en liten beställare men stor exportör, kan motköpens betydelse vara ”ansenlig”.

Inställningen till fenomenet är med andra ord något vacklande; å ena sidan innebär motköpskraven ett brott mot den fria handeln, å den andra sidan är det tveksamt att vi vågar ta steget och skrota systemet.

Förespråkare för motköpsmodellen brukar peka på just Sveriges litenhet i sammanhanget. Den egna marknaden förmår inte svälja allt som produceras och därför måste exporten vara framgångsrik. Ett sätt att hjälpa den på traven är att erbjuda motköp. Utan krav på motköp riskerar i förlängningen den svenska krigsmaterielindustrin att slås ut.

– Det finns inte så många länder som säljer stridsflygplan och de flesta som gör det är internationellt sett ganska tunga. Vi i Sverige befinner oss inte på den nivån utan måste skapa andra upplägg. Vi måste ofta vara duktigare än de stora länderna för att få sympatierna på vår sida, menar Lars Ajaxon vid organisationen Säkerhets- och försvarsföretagen (Soff).

Han avfärdar också risken eller chansen att Sverige i samband med affären med Schweiz kommer att översköljas av schweiziska ostar. Motköpsaffärer av den här högteknologiska digniteten i dag präglas mer av industriellt samarbete.

– Det är ju beslut som fattas på fristående öppna marknader. Kanske avstår man från en nationell lösning och i stället ser man närmare och mer välvilligt på varandras försvarsprodukter. Det går inte att kommendera fram några beslut, men man får skapa sådana scenarier att det verkar affärsmässigt vettigt för båda parter, säger han.

Men är inte ett motköpserbjudande ett tecken på dåligt självförtroende, att man inte tror tillräckligt på produkten och därför måste sockra budet?

– Så kan det se ut, men man kan lika gärna säga att man med den här typen av affärer skapar aktivitet i två länders näringsliv som annars inte hade uppstått, säger Lars Ajaxon.

Han får medhåll av Andreas Skinnars, vice vd vid Exportrådet:
– Tyvärr säljer inte alla produkter sig själva. Den här typen av affärer är de mest komplexa man kan tänka sig. Det handlar mycket om politik, olika former av garantier, underhåll och tekniska samarbeten.–

Sedan kan samarbetet se mycket olika ut, man räknar fram vad teknologiöverföringen är värt i pengar. Det är sällan dollar mot dollar när det handlar om offset-affärer, säger han.

Andreas Skinnars tror att dagens motköp kommer att försvinna i framtiden och ersättas mer och mer av industrisamarbete.
– Men någon form av åtagande vill man nog se i framtiden också, säger han.